Har du hört/läst berättelsen om pojken som skulle gå med sina föräldrar till fotografen för att ta familjeporträttet? Det var en rent chockartad händelse och pojen ville absolut inte gå. Han grät och vart alldeles skräckslagen. Nu var hans sista stund kommen. Hans tid var ute. Och mors och fars oxo. För han hade sett de stora porträtten av farmor och farfar på väggen i salen. Och de var alldeles bleka och platta bakom glas och ram. Och de var dessutom döda. Det var ju solkart att om man blev så tillplattad hos fotografen - så dog man ju. Och det var så det var tänkt nu med honom själv och hans föräldrar ....
Ja, jag minns inte mer av berättelsen. Mer än att besöket hos fotografen inleddes fruktansvärt ångestfyllt med fotografen under det svarta skynket (för att inte bli nedstänkt av blodet ... ) och så brann blixten av ... och alla överlevde ....
BlogMadame överlevde oxo fotograferandet på jobbet trots ångest-coma och totalförvirring: Var satt jag. Hur skulle jag sitta. Skulle jag titta uppåt, eller lite åt vänster, hakan lite neråt... nääää liiiite mer åt höööööger
Det var som i skolan. Alla på löpande band. Vi förväntar oss nu kort-kartor med småbilder (som vi kan byta ... ) och lite större som jag ska rama in och ge till barnbarnen i julklapp!!!
För det får jag av dom varje jul!
BlogMadame ska stå på andra sidan kameran! Det är säkraste platsen. Totalkontroll!
Och då kan det se ut så här hemma - såsom i en spegel -
rynkigt - osminkat - grönögt
***************************************
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar